Den stora ensamheten
Ensamhet! Vad är det med ensamheten. Rädslan för att vara ensam. Längtan efter att vara ensam. Vad vi än befinner oss på vår inre resa, så väcker ämnet ensamhet en massa känslor.
De flesta människor tycker ensamhet är en svårt och obehagligt tillstånd. Så till den grad att de under inga omständigheter planerar livet efter lite egen tyst ensamhets tid. Vissa stannar kvar i destruktiva förhållanden och relationer av rädsla för ensamheten.
Vad är det då i ensamheten vi tycker är skrämmande. Kanske är det ekot av vårt sanna jag som riskerar ljuda. Och i så fall varför är vi så rädda för det. Är det att vi sitter kvar i fasan för att syndens röst ska döma oss. Alla fel och brister som vi tror oss bära på.
Framför mig ser jag barndomens dockskåp, där jag som egenmäktig individ fick bestämma helt hur de olika spelpjäserna i mitt hus, skulle agera och uppleva saker genom och med varandra. På ett mycket förenklat sätt, men så ser jag på livet. Där jag får spela rollen som manusförfattare, regissör och skådespelare. Ibland blir det en pjäs av Lars Norén ibland något mer av Blake Edwards (Breakfast at Tiffany´s) eller varför inte Alfred Hitchcock him self. Men inte att förglömma, känslomässigt är jag där, med allt vad det innebär. Sorg, smärta, rädsla, glädje, eufori och även ensamhet. Livet känns inte mindre för att man på något plan genomskådat det, men hur vi ställer oss till det, hur vi väljer att gå med eller emot det, kan bli en mer givande upplevelse av det hela.
Så om vi då ser på ensamheten. Vad kan vi lära oss av den. Det finns naturligtvis olika typer av ensamhet. Den självvalda tysta promenaden i skogen, meditationsstunden eller som Peder Åström, ensam roddare över atlanten. Men ensamheten i grupp, tvåsamheten eller den existensionella ensamheten. Varför upplever vi den och hur bemöter vi den? Är den självvald? Ja, enligt mig är den ju det, för att vi ska lära oss av den. Vad vi kan lära oss av den är naturligtvis olika för olika människor på ett plan, på ett annat, existensionell och genomgripande. Det är separationen från oss, Gud, eller vad vi vill kalla det för. För att kunna uppleva den tredimensionella verkligheten krävs en dualitet, en separation mellan två poler. För hur ska du annars kunna uppleva något om du inte har tillgång till motpolen. Så om vi tänker på det viset så är ensamhet endast en avsaknad av gemensamhet. För att kunna hitta en gemensamhet behöver vi hitta det gemensamma med andra i oss själva. Och hur gör vi det? Jo, genom att vara ensamma med oss själva för att kunna höra vår egen röst. Välj att bli vän med ensamheten. Där har du din sanning i tomrummet mellan bruset. Där hittar du nycklarna till ditt egentliga manus.
Du behöver inte bli en yogi eller meditationsexpert för att höra dig själv. Har du inte en skog att promenera tyst i, så var hemma, stäng av TV´n, radion eller vad det är som skrålar och brusar. Vattna blommorna och låt din egen sanning få komma till uttryck. När det är sant för dig så känns det i bröstkorgen. Lyssna till ditt hjärta. En lyckokänsla, ett pirr, ett lugn eller ett självklart aha! Inspirationen och glädjen sitter i bröstet och vill ut. Låt det få fritt flöde.
Och en gång för alla. Bli vän med din ensamhet. Den är där av en anledning, för dig att hitta hem till dig själv igen. När du väl blivit vän med din ensamhet, det är då du upptäcker att du är en del av en fantastisk gemensamhet.
